Knoparmoj och traditioner

SKORSTENSFEJAREN ÄR EN YRKESMAN MED TRADITIONER

Knoparmoj är namnet på sotarnas ”hemliga språk”. Det är en blandning av olika språk och slang. Syftet med språket var att sotarna obehindrat kunde tala med varandra när husägarna stod bredvid. Det kunde vara positiva saker och negativa, men bara sotarna som förstod. Språket användes även sotarna sinsemellan och pga. gesällvandringarna så var språket samma i hela landet. Om man fjäskade och fick kaffe av hemmafrun hette det inför de andra sotarna t.ex. ”Mirom fagra och dyna för skraspen som röck på lanken”. Någonting som är bra är ”sjabans”. Några ord till kommer att dyka upp men resten får förbli hemligt i denna hemsida.

Hans traditionella Isingar (kläder) består av teka (skjorta), brallor, bubbor (skor) kurpis och så småningom gesällbälte.

Kurpisen är mössan som man kunde dra ner över huvudet för att skydda sig mot sot när man kröp (kesa) kanaler. Annars bars den lagd på sidan som en basker. På toppen av denna syddes in ett reservmynt att kunna sprätta upp i ”svälttider”. Själv har jag en femöring från mitt födelseår (1968) i min ”knapp”.

Kläderna var förstärkta med åla-skinn på knä och byxbaken som var det enda material som motstod värmen och friktionen i skorstenen.

Varför sotarna får bära Gesällbältet med Svenska riksvapnet på spännet finns det olika förklaringar till, bland annat att sotare skulle ha utmärkt sig vid en slottsbrand för länge sen. I en handling från 1700-talet angående en utredning i denna fråga står det: ”Man torde icke kunna åtkomma gesällerna för att de bära gördel med emblem, enär Kungl. Maj:ts tillstånd här till finns sedan gammalt”.

”En gång sotare alltid sotare” har jag fått höra många gånger och detta är ett yrke som jag brinner för och med stolthet kan säga att det genomsyrar mitt liv.