Historik om sotaren

I sotarkammaren i varje distrikt fostrades blivande sotare. För kost och logi arbetade de för att få sitt gesällbälte. För att bli ”Mäster” krävdes det vanligtvis att som gesäll gifta sig med en änka efter en sotarmästare (oavsett ålder och utseende). Detta system avvecklades så sent som 1896.

Sotarkammaren hade ett omklädningsrum, tillika matsal, ett eller flera sovrum, ett rum för förvaring av sotarverktyg och så en helgdagskammare som i regel var låst av mäster under arbetstiden. I helgdagskammaren förvarades sotarnas helgkläder för att hindra dem från att pantsätta dem för att köpa sprit.

Arbetsdagen kunde börja redan klockan tre på morgonen och sluta vid 6-tiden på kvällen, med tre timmars rast mitt på dagen.

I sotarkammaren tillgick allt efter ett visst mönster. Den nyantagne lärgossen, som kallades nynas fick vid sitt inträde i yrket sin första arbetsdräkt. Man sotade barfota för att få bättre fäste på tak och i kanaler.

Det finns att läsa att Nynasen skulle tillsammans med de andra lärgossarna städa kammaren, se till att gesällernas kläder var hela och rena, sy i knappar, värma badvatten, bära in ved samt uträtta många andra sysslor för att vara gesällerna till lags, annars så vankades smörj. Efter ett år i yrket kallades han ”liten” och efter två eller tre år för ”mellanstor”. Därefter blev han för dyr för att krypa i skorstenarna, som ”liten” kunde göra. Dessutom blev han för stor för att kunna stiga eller fara de trånga rökkanalerna, med risk att fastna. Efter femte läråret kallades lärlingen ”stor”, vilket var steget under gesäll. Man började sedan sin gesällvandring för att så småningom eventuellt bli ”mäster”.