Historik om sotning

Sotning har förekommit i bostäder sedan medeltiden. Behovet uppstod då skorstenar började användas för att leda ut eldstädernas rök ur huset.

På 1000-talet byggdes husen i ett plan och man eldade då mitt på golvet på ”stödjestenen”. Ett hål i taket som kallades ”ljuren” ledde ut röken från rummet. Syftet med hålet var även att släppa in dagsljus i huset.

Begreppet att ”bo under sotad ås” kommer från detta sätt att hålla hushållseld.

Under medeltiden och Vasatiden 1300-1600-talet började man bygga skorstenar i husen och eldstaden flyttades då från mitten i rummet till sidan vid väggen. Skorstenen byggdes då i trä. I början gjordes skorstenen så vid att man kunde stå eller klättra i den och skrapa den ren från sot. Byggandet av skorstenar förde med sig att man kunde bygga hus i flera våningar. Skorstenarna utvecklades och blev smalare med flera kanaler i varje skorsten. Man började även att installera spjäll för att kunna reglera elden och spara bränsle. I och med att skorstenarna blev smalare och försedda med spjäll ökade också sotavsättningarna och därmed även brandrisken pga. skorstensbränder. Man började då använda sotarlina för rensningen. I Ystad fanns det enligt kyrkans räkenskaper skorstensfejare år 1578. Det var dock vanligt att rackaren eller skarprättaren också hade till uppgift att sota skorstenarna. Efterhand som städerna växte, höjdes krav om att speciella yrkesmän. Taken var oftast av vass eller halm och det förekom ofta bränder som då spreds till hela städer. På 1700-talet anställdes tyska skorstensfejare av städerna pga. missnöje med rackaren. Titeln för dessa kunde då bli brandfogde eller brandmästare. Trots upprepade ansökningar om att få bilda skrå blev det endast med några undantag tillstyrkt. Istället löd skorstensfejaren under Politie Collegiet som ett ämbete. Pga. misslyckade försök att bilda skrå och utebliven samverkan framhölls nödvändigheten av en brandstadga gällande för hela landet år 1874 för rikets städer. Samtidigt utfärdades en byggnadsstadga som hade gemensamma mål i fråga om stadsplanering, byggnadssätt, förebyggande av brand, brandspridning samt brandsläckning.

För första gången ålades kommunerna att anta nya brandordningar med preciserade organisatoriska krav om sotning, brandvakt, vattentillgång, brandredskap, brandstyrka, brandsyn och sotare. Stadgan föreskrev att i den kommunala brandordningen skulle intas bestämmelser om sotningsfrister, om tillträdesrätt för sotare och om sotarens åliggande att tillse om det fanns brandfarliga felaktigheter hos sotningsobjektet. I stadgan framgick även att det i staden skulle finnas erforderligt antal sotare som skulle anställas och entledigas av polismyndigheten. Trots den positiva betydelsen av 1874 års brandstadga var stora bränder fortfarande vanliga i städerna. Detta ledde till att samtliga försäkringsbolag 1891 bildade ”Kommitén för brandsläckningsväsendets ordnande i Sveriges städer o köpingar”. Vid ett möte i Nyköping bildades även då Sveriges Skorstensfejarmästares Förening.

Med 1923 års brandstadga överfördes ansvaret från fastighetsägaren till skorstensfejaren. Denna brandstadga gällde obligatoriskt för rikets städer. För landsbygden infördes bestämmelserna successivt genom lokala brandordningar och lag skrevs 1962 som ett obligatorium.

Sotaren som yrkesman nämns för första gången under början av 1500-talet. Sedan dess har sotningsväsendet utvecklats till att idag vara en samhällsresurs med inriktning på brandskydd, miljö och energihushållning.